Avsked, avslut (& avundsjuka?)

Som ni alla vet gar tiden alltid snabbare nar man ar vid slutet av nagot som man inte riktigt sakert vet om man vill ska ta slut.
Nedrakningen till min hemfard har borjat - och det med blandade kanslor av langtan och lattnad a ena sidan, separations-svarigheter och forvantad saknad a andra sidan.
Jag har redan vinkat av min "volontarbastis" Monique pa flygplatsen for ett par veckor sedan, och varit pa tva "avskedsfester". Den senaste nu i sondags da alla volontarer som ar kvar traffades tillsammmans med vara mocambikanska vanner vid fiskmarknaden pa stranden. Dar pekar man ut den fisk/krabbor/rakor etc. som man vill ha och far den tillagad pa resturangen brevid...mmmmums..
Inte lika mumsig var maten som min vardfamilj bjod pa nar jag var och halsade pa dem igen i Laulane, men forhoppningsvis var det sista gangen jag var tvungen att halla god min och ata komage... (fast det kunde ha varit varre, jag klarade aldrig riktigt av kycklingfotterna).
Jag var dar for vad jag trodde skulle bli annu ett avsked, men efter att de insisterade har vi nu bokat in en liten fest med hela tjocka slakten i slutet av manaden.
Imorgon ar sista dagen pa jobbet. Jag har redan avslutat pa Roda Korset, pa ett positivt satt da det de sista veckorna knappt funnits nagot alls att rapportera fran de s.k. katastrofomradena. Istallet har jag gjort en del oversattningar av ordinarie texter fran portugisiska till engelska. Hur jag nu lyckades med det har jag ingen aning om, men utan ordbok och hjalp utifran kunde det ha blivit helt nya berattelser..haha.
Men som sagt, sista dagen pa Infantario 1o de Maio imorgon och det blir nog ett av de svaraste avskeden..att skiljas fran mina sma barn som jag tycker sa mycket om.
Jag far dock gladjas at att aven dar fatt ett ovantat bra avslut. I forra veckan satt jag hela eftermiddagarna tillsammans med danska Kristine (barnpsykologen) och skrev ner texter till hennes rapport om forhallandena pa barhemmet, samt onskemal pa forandringar och investeringar och hur de pengar ska anvandas som ar pa inkommande fran sponsorer. Aven om det inte gor sjalva avskedet fran barnen lattare sa kanns det som om jag kan lamna med storre forhoppning om forbattringar, och med en kontakt som finns kvar och kan uppdatera mig om hur arbetet fortskrider.

Sedan har jag efterlangtad semester, lite vila och tid for eftertanke innan jag aker hem. Jag semestrar i Mozambique den har gangen och ser fram emot att se lite mer av detta avlanga land (3500km fran norr till soder, att jamfora med Sveriges ca 1500km (?ratta mig om jag har fel)). Jag hoppas pa lite varmare vader langre norrut och att antligen fa svar pa de tva nu enda aterstaende viktiga fragorna: Ar vattnet vid Tofu beach verkligen sa fantastiskt turkost som jag har hort? -och kommer min battur mellan oarna i den mocambikanska skargarden att visa det tropiska paradis som bockerna talar om?
(och ja, det var dar det var meningen att ni skulle bli avundsjuka ;)

KRAM