Infantario 1 de Maio

Hon ar en mocambikansk kvinna i 35-ars aldern, kladd i rosa kjol och linne. Hon har en "capulana" ocksa, for att bara sitt barn i, men den ar tom nu. Hon grater. Till att borja med strommar tararna tyst nerfor kinderna men sakta tilltar den och blir snart mer och mer hulkande och hogljudd. Plotsligt kastar hon sig i fortvivlan till marken och drar med sig en liten pojke i tvaarsaldern som rakde sta for nara, sa att ocksa han slar sig och borjar grata. Fler barn samlas nyfikna men skramda runt den hopsjunkna kvinnan, som nu vaxelvis slar med handerna i betongen, vaxelvis lyfter dem mot himlen som for att skylla pa gud. Hennes grat har forvandlats till hjartskarande skrik, och man far kalla pa hjalp for att ta henne darifran. Ocksa jag ar lite skramd och samtidigt irriterad over att hon staller till en sadan scen framfor barnen. Men jag forstar henne. Kanske skulle jag vara lika ledsen om jag var tvungen att lamna mitt barn pa Infantario Primero de Maio, barnhemmet som jag jobbar pa.

Efter min halvtidsvila har jag jobbat. jobbat och jobbat over och jobbat extra. bade pa barnhemmet och pa roda korset.

Scenen beskriven ovan intraffade innan jag akte ivag. Nar jag kom tillbaka utspelade sig en betydligt trevligare sadan. Redan innan jag hann oppna den stora gallergrinden fick nagra av de aldre barnen som satt uppe pa klatterstallningen syn pa mig och borjade skrika mitt namn (inte manga, men ett par har faktiskt lart sig det). De sprang och motte mig och ville ha kramar, som de har lart sig att jag ar generos med. Srax efter kom ett par av de mindre barnen som tillhor gruppen som jag jobbar i. For dem ar jag "Mama", och jag lyfter upp dem i famnen och bar dem tillbaka till omradet dar de ska vara. Fast jag har varit borta i tva veckor ar det har ingen en ovanlig scen, sa ser det ut de flesta mornar nar jag kommer till jobbet.

Pa Infantario 1o de Maio bor ca 50 barn i aldrarna 0-12 ar. De ar indelade i tva grupper och jag jobbar med de minsta barnen, 0-2 ar. De flesta ar foraldrarlosa, men nagra har en mamma eller pappa som kommer och halsar pa ibland och forhoppningen ar att de ska kunna flytta hem igen sa smaningom. De andra kan, om de har tur, bli adopterade. men for varje manad som gar blir den chansen mindre och mindre. Ibland far vi dit spadbarn, som vanligtvis lamnats vid sjukhuset eller utanfor porten, senast idag kom tva nunnor med en liten pojke, bara ett par dagar gammal. och bara de ar friska sa blir de inte kvar sarskilt lange - eftersom de som adopterar vill ha sa sma barn som mojligt och hellre star pa ko ett par manader for att fa ett spadbarn, an tar hand om ett barn som ar nagra manader gammalt.

Manga av barnen ar sjuka och/eller har olika typer av funktionshinder sedan fodelsen, andra har skador och arr pa kroppen som de fatt senare i livet, och som jag inte vagar fraga hur.

I min grupp ar det ett 20-tal barn, det varierar alltid beroende pa nytillkomna, sjukhusvistelser eller forflyttningar (ibland flyttas barnen till andra hem som har specialinrikningar pa vissa funktionshinder eller HIV/AIDS t.ex.) och personalstyrkan kan variera precis lika ofta, och jag har fortfarande inte begripit hur deras skift fungerar. Jag borjar alltid jobba kl. 9, men hur lange jag stannar ar olika.

Pa ytan ar det ett bra barnhem. Jag minns att jag tankte forsta gangen jag kom dit att "men det har var ju inte sa tokigt", jag hade forvantat mig varre. Utomhus ar vaggarna malade i farglada bilder av blommor, figurer och barn som leker, och inomhus ar allt valdigt rent, det tvattas och skuras hela tiden, det kan man inte klaga pa. Om man bara var dar pa ett kort besok skulle man nog tycka som jag gjorde den dar forsta gangen, att det inte var sa tokigt. Det ar klart, sovsalarna ser val inte sarskilt lockande ut - tva stora salar utan fonster dar de stora barnen sover i rader av vaningssagar i tra. sedan tva mindre rum for de sma barnen med sma bla spjalsangar i jarn. Det ar allafall lite trevligare har, ljust och sa finns nagra malningar och ett par fargglada myggnat. De aldre barnen har ett stort lekrum ocksa, men oftast ar alla utomhus pa dagarna. Det finns en sandplatt, och som sagt en klatterstallning, med rutshkana och nagra stora bildack att leka i pa. I ovrigt ar uteplatsen cementerad, vilket dock lampar sig val de ganger barnen far lov att ta fram sina bilar och motorcyklar och kora runt med.

Tyvarr far de inte det sarskilt ofta, och det ar likadant med alla leksaker. De halls vanligtvis inlasta och tas bara fram ibland, fraga mig inte varfor for det ar mig helt oforstaeligt. Klader finns likasa inlasta, och man anvander det gamla tills det faller isar hellre an tar fram det nya. Endast vid sarskilda tillfallen, som vid sjukhusbesok eller om blivande foraldrar kommer hit far barnen anvanda dessa.

For ett par manader sedan kom ett europeiskt par pa besok med en donation. alla barnen fick nya t-shirts, kepsar och leksaker. Gladjen var enorm, barnen fullkomligt stralade och paret fotograferade och sag nojda ut. Men lyckan varade inte lange, for inte mer an 10 minuter efter att de gatt akte alla klader av och leksakerna stoppades ner i lador och stalldes undan. jag har inte sett dem sen dess.

Orden frustration och maktloshet kanske bast beskriver hur jag kanner mig pa jobbet. Och det handlar givetvis om mer an klader och leksaker.

En vanlig arbetsdag borjar vanligtvis som jag beskrev ovan. Ibland har man inte hunnit ut annu, och da hittar jag mina bebisar i badrummet dar de tvattas, byts och klas pa efter frukosten. Man byter pa alla samtidigt och pa bestamda tider, om nagon gor ner sig daremellan far de helt enkelt leva med det. Givetvis ar det tygblojor som anvands och ni kan forsta att efter ett par timmar ar bebbarna inte jattemysiga att bara runt pa. Dessutom snyts de i sina trojor om de ar snoriga...vilket jag upptackt att barn ar valdigt ofta.

Jag har dock borjat utveckla sma system for att kringga vissa regler - en enmans-kamp som inte gor stor skillnad men som far mig att kanna att jag iallafall forsoker. T.ex. brukar jag erbjuda mig att hamta blojorna fran tvatten, och raknar alltid fel sa att jag "rakar" fa med mig for manga. Pa sa satt har jag ett litet lager under dagen sa att jag kan smita ivag och byta nar det behovs. Jag brukar ha en extra trasa ocksa att snyta barnen i. Och sa "glommer" jag att lamna tillbaka leksaker ibland (till inlasningen), sa att de finns kvar dar barnen kan hitta dem. haha.

Pa formiddagarna ar vi alltsa utomhus, det ar inte sa mycket mer att gora an att sitta med barnen, forsoka leka lite och trosta nar de grater. Ibland kommer de aldre barnen ocksa, de vill garna sitta i mitt kna eller leka med mitt har och det brukar de fa, om de inte ar for manga och om inte bebisarna behover mig.

Vid 11.30 ungefar ar det lunch. Mycket av maten far barnhemmet via World Food Program och det ar ingen storre variation pa maltiderna. 8 av barnen i min grupp klarar att ata sjalva, men tva av dem ar vansterhanta och har lite problem eftersom de maste ata med hoger hand. Det ar ocksa en sandar sak som jag inte brukar se. Nar de fatt sin mat halls det som ar kvar ner i en slags mixer som man far veva for hand..pust och ston.., och sedan matas det till de mindre barnen. De allra minsta far vanta med sina nappflaskor tills de andra ar fardiga, har bytts och lagts i sang.

De sover i ungefar tva timmar, och har brukade jag bli otroligt rastlos...(trots att barnen sov fick jag bara 40 min lunch och satt sedan och gjorde ingenting). Nufortiden tar jag helt enkelt langlunch, eller sa gar jag till roda korset.

Om jag kommer tillbaka (vilket jag givetvis meddelar och vilket brukar bero pa antal barn och personal eller om jag har mycket pa RK) ar bad nasta punkt pa schemat. Oftast en hogljudd aktivitet som barnen inte tycker om. Helt forstaeligt, har kan vi snacka tval i ogonen (!) och hur skont kan det vara att bli tvattad med en toalettborste? Jag har erbjudigt mig att tvatta barnen, men jag tar tydligen for lang tid pa mig, sa numera far jag bara hjalpa till att kla pa dem istallet.

Det ar bara kvinnor som jobbar har - forutom ett par man som skoter garden och bilen (givetvis), och det ar helt klart ett par stycken som har varit har alldeles for lange, har hjartan av sten och ar riktiga haxor, sjalvklart ar det dessa som bestammer och leder arbetet. Men langt ifran alla ar sa, och det har varit en lattnad att se att min enmanskamp faktiskt inte alltid ar enmans... Jag har sett andra lagga nallebjornar i barnens sangar, sjunga for dem nar de ska sova och bara dem sa som man borde bara ett barn, istallet for att lyfta en i var arm. Det sorgliga ar val att det borde vara den vanliga rutinen pa ett barnhem, istallet for undantagen.

Det finns mycket mer att beratta, om sjuka barn, om karlekstorstande eller likgiltiga barn, Om fantastiska barn som pa nagot satt anda lyckas vara glada, och kan gora mig glad mitt i kanslan av maktloshet och frustration. Och i slutet av dagen far jag tanka att just idag kanske jag gjorde nagot barns dag battre, fick nagon att kanna sig omtyckt eller att skratta, och jag kan forsoka gora samma sak imorgon, och det far gora upp for kanslan av att jag forsoker simma uppfor ett vattenfall.