Mulungo i Mapu

Hej allihopa!
Jag har fatt sms med forfragningar om nar jag ska uppdatera min blogg. Och jag kan tala om att jag har gjort ett par forsok den har veckan, sa det ar inte for att jag struntar i det som ni inte hor av mig. Forst var det strejk pa lokaltrafiken sa jag kunde inte ta mig till internetcafet..sen nar jag forsokte igar sa fanns det ingen uppkoppling. Haller tummarna for tredje gangen gillt nu. under tiden har jag skrivit en del for hand, sa allteftersom jag hinnr med ska jag lagga upp det har.

Just nu har jag lunch, och mina bebisar sover forhoppningsvis sott i sina sangar. Det ar saaa varmt, inser att jeans inte var nan bra ide idag, men det regnade imorse sa jag trodde kanske att det skulle bli lite mulet. men icke. sol och ca 36 grader varmt. Det kanske skulle kunna vara okej om man lag pa en strand nagonstans, men att springa runt o gora grejer - helt omojligt. man orkar ingenting. Men i sondags akte jag och en hollandsk tjej som heter Monique till en strand en bit utanfor Maputo och for forsta gangen sedan jag kom hit fick jag en hel dag pa stranden (som var helt fantastisk) och badade i indiska oceanen :) Att ta sig dit och hem var vissrligen ett aventyr i sig, men far ta det en annan gang..

Till dagens rubrik:
"Mulungo" ar shangana och betyder vit. Shangana ar det lokala sprak som talas av nastan alla har i Maputo-omradet. Jag har hort att det totalt finns uppemot 40 olika sprak och dialekter i landet, jobbigt... Men portugisiska ar alltsa det officiella spraket, som ska forena landet - men for manga ar det deras andra sprak, som de fatt lara sig i skolan. Det finns de som ar emot det, eftersom det ar en kvarleva fran kolonialtiden, men for den yngre generationen verkar det mer naturligt. har i maputo blandas portugisiskan ibland med shangana, det gor det ju inte lattare att forsta precis. men det forsta ordet jag fick lara mig pa shangana var alltsa mulungo - eftersom jag ar en. och jag far hora det ofta! "Oi oi mulungo, mulungo" kan folk ropa efter en pa gatan. Jag har blivit forsakrad att det inte betyder nagot nedsattande, och fatt tipset att svara tillbaka "mulande", som betyder svart, vilket oftast leder till hoga skratt.

Men det ar en annorlunda upplevelse att pa ett sa utmarkande satt tillhora en minoritet, och fa uppmarksamhet hela tiden, inte kunna gomma sig. Jag har fatt vanja mig vid att folk stirrar vart jag an gar. For det mesta ar det nyfikna, fragande blickar, ofta halsar folk och vill prata lite. De ar intresserade och valkomnande och fragar vart jag kommer ifran, hur lange jag ska stanna och vad jag jobbar med. Men ibland ser jag irritation, kanske avundsjuka - och annu oftare, vadjan. Att jag ska ge pengar. Ar man mulungo tar folk for givet att man ocksa ar rik - vilket man ju inte kan forneka att jag i jamforelse oftast ar ocksa, men jag bar sallan med mig mer pengar an jag behover for dagens transport och nagot att ata, sa mina eventuella ranare skulle nog bli besvikna.

Forutom att jag utmarker mig bara genom mitt utseende. Haha..just det... nu har jag dessutom langa blonda rastaflator (jo, det ar helt sant!). Personligen tycker jag att det ser ut som en lejonman men mina "broder" havdar att de far mig att likna en prinsessa..Jag har alltsa lart kanna nagra tjejer som har en harsalong och de har tjatat om att fa fixa mitt har, sa med tanke pa att jag betalade motsvarande 75kr for 4 timmars arbete tankte jag for deras skull forsoka leva med det nagon vecka till iallafall.... Men, just det, forutom hud och harfarg...sa marker folk givetvis sa fort jag oppnar munnen att jag inte harifran -annars kanske jag kunde ha tillhort den minoritet av portugiser som fortfarande ar bosatta har. men som sagt, min portugisiska ar minst sagt bristfallig. Vi har fatt 30 timmars undervisning och det ar allt. Visst, jag kan bestalla en cola -eller en ol ;) tala om vad jag heter, var jag kommer ifran etc. Jag har lart mig manga ord men att formulera meningar ar fortfarande skiiitsvart och for det mesta nar folk pratar med mig star jag dar som ett stort fragetecken. Det ar sa enormt frustrerande, for ofta finns det sa mycket man vill saga, beratta eller fraga om. Och visst overlever man, med gester och mimik klarar man ju det nodvandiga, men sallan mer. spraket ar en sa otroligt viktig nyckel for att kunna vara delaktig, och aktiv. Och aven om man alltid har vetat det sa ar det helt annorlunda att uppleva det. Jo visst har det lett till flera komiska situationer och skratt, men lika ofta till irritation, och en kansla av att man blir dumforklarad. Jag beundar nu dubbelt sa mycket alla som lar sig ett nytt sprak -sarskilt i vuxen alder. Jag har ocksa insett att min tyska ar helt fantastisk och lovat mig sjalv att aldrig mer be om ursakt for den.

Hursomhelst, nar jag berattar att jag ar fran Sverige (och har fortydligat, -nej, inte schweiz, s v e r i g e.) far jag ofta positiv respons. Av nagon, eller flera anledningar har svenskar ett bra rykte har. Jag far olika svar pa varfor. Nagra jag traffat har jobbat for Volvo och har goda erfarenheter darifran. Andra kanner till Henning Mankell och hans fru, igar traffade jag faktiskt en kille som ar dansare och har jobbat ihop med dem pa "Avenida" teatern har och via dem fatt komma och upptrada i Goteborg ocksa. (har forresten varit pa teatern och sett en helt fantastisk forstallning med olika dans- och musikframforanden, bade modernt och traditionell "tambila".)
Den aldre generationen namner Olof Palme - jag traffade en officer for ett par veckor sedan som pa riktigt fick tarar i ogonen nar han skulle forklara vad Palme gjort for hans land. Och inne i centrala Maputo finns "Aveny Olof Palme" (i kanske inte sa smickrande sallskap av Aveny Vladimir Lening och Mao Tse Tung). Andra "kanda" svenskar som jag hort omnamnas ar Zlatan, Fredrik Ljungberg och Henke Larsson (fotboll ar stort har, och jag har givetvis foljt afrikanska masterskapen! lovande infor EM ocksa, att de kommer att visa matcherna alltsa).
Men annars sa hander det att folk sager att de har svenska vanner eller kollegor, aven om jag inte har sprungit pa en enda svensk annu sa finns det tydligen en utbredd skara svenskar som ar bosatta har. Imorse sag jag ett hus med en svensk flagga, undrade om det var flaggdag hemma(?) eller om de ksnkse alltid har den dar.. Pa samma gata som mitt barnhem ligger en svensk skola, och det ska finnas en svensk klinik ocksa. Nagra av de andra volontarerna hade varit dar nar de var sjuka och sa att den var riktigt bra, sa nu kanner jag mig lugn infor alla tankbara sjukdomar som kan komma att drabba mig..haha.

Okej, dags for mig att ga tillbaka o bada o mata....
Hoppas ni har det bra allihopa. Tanker pa er och saknar er!

Rania: tack for alla fina orden. OM jag nagonsin skulle glomma dig sa beror det i sa fall pa att jag blivit gammal och senil. Du har manga fantastiska formagor, ta vara pa dem och fortsatt strava efter dina mal. Du behover inte mig for att lyckas, det kommer du att gora anda, men jag kommer alltid att finnas kvar och vara din van.

En manad i mocambique

Den 19:e januari tog jag flyget till mozambique, det ar exakt en manad sedan nu! Och den har tiden har bara flugit forbi....trodde inte det var sant att jag redan var tvungen att aka till swaziland och validera mitt visum - vilket jag gjorde i sondags, i sallskap av en dansk volontar som heter Rasmus, och min vardpappa, Martins, som skjutsade oss till gransen . For er som kanske inte fick mitt mail, som jag skickade nar jag varit har en dryg vecka, sa klistar jag in det har, darefter den utlovade beskrivningen av hur lokaltrafiken (inte) fungerar har....

Hej allihopa! Jag sitter pa ett internetcafe i maputo, och man vet aldrig riktigt hur lange uppkopplingen varar har, sa jag hoppas att ni alla tycker att det ar okej att jag inte skriver till var och en av er. jag har inte fatt igang nan blogg annu, men ska forsoka fixa det. jag ar inte saker pa att jag fick med allas adresser, sa det gar jattebra att skicka vidare om ni vill! Ja, jag ar alltsa i mocambique!! det ar en helt obeskrivlig kansla, fast det har gatt lite drygt en vecka nu sa kanns det fortfarande som att jag bara ar och gastspelar i nan afrikansk film eller nat ;) Resan gick bra, men det blev lite stressigt att hinna byta i johannesburg, och formodligen var det darfor som mina vaskor inte kom med heller... Sa det var lite jobbigt till en borjan o struligt att forsoka forklara o fylla i blanketter. mottes dock pa flygplatsen av stephanie som hjalpte till.allt ordnade sig tillslut, jag fick min ryggsack dagen efter och min andra vaska dagen darpa - det innebar dock ett par extra resor till flygplatsen eftersom de inte har nagon utkorning, man far komma tillbaka sjalv om man vill ha sina grejer! Mina forsta 6 dagar i mocambique var jag med 4 andra volontarer pa en forberedande kurs i en liten stad som heter Namaacha, och liggger vid gransen till swaziland. det var som semester nastan att vara dar. fantastisk omgivning med mycket vaxtlighet, roda sma grusvagar etc. vi hade gastforelasrae och fick lara oss lite historia, socioekonomiska laget, vad som forvantas av oss etc..Vi fick ocksa mojlighet att prova pa capoeira 3 dagar. det var jattekul, men var larare var lite strang, han var dock mycket imponerad av mina hjulningar!! (jag visste val att perioden i mitt liv da jag hjulade mer an jag gick skulle lona sig en dag!)Den enda incidenten var att sista dagen nar vi korde ovningar gick Annas (en engelsk tjej) kna ur led!! jattelaskigt. hon skrek o vi visste val inte riktigt vad vi skulle gora, vi hade ju ingen koll pa nanting dar. Nar sa var instruktor foreslog att vi skulle be tillsammans blev hon (ganska forsteligt) jattearg o skrek nagra fler icke-kristna ord istallet. Efter en stund lyckades hon dock fa tillbaka knat igen. Sista dagen i Namaacha akte vi till vattenfall i narheten, dar man kan bada ocksa. det var otrligt vackert (ska se om jag kan lyckas skicka med nagra bilder nasta gang!) och skont att fa hoppa i vattnet (forsta och enda gangen hittills)!!

Bilder fran Namaacha dar vi bodde under introduktiondagarna.

Sedan i fredags bor jag hos min vardfamilj. de ar jattesnalla o det funkar hittills valdigt bra. de ar ganska rika for att vara i mocambique, tex har min vardpappa en bil, sa jag har kunnat aka runt o titta pa lite olika saker, de ar verkligen intresserade avatt visa mig runt. jag har ett eget rum ocksa, det ar skont! och elektricitet! ibland rinnande vatten inomhus, men for det mesta far vi hamta utanfor, sa jag har vant mig vid att duscha med en hink och en skopa, och forvanas varje gang over hur langt en hink med vatten faktiskt racker!Jag har tva smabroder som ar tvillingar, 12 ar, och en lillasyster som ar 4! igar nar jag kom hem sprang de o motte mig pa vagen o skulle bara min vaska o hamtade vatten at mig. de ar verkligen jattemysiga!Min vardpappa har gett mig en valkomstpersent - en skoldpadda! jag tycker lite synd om den for jag skulle hellre slappa ut den, men vad ska man saga? pappan vill att jag ska ta med den hem till sverige sen, och nar jag sa att jag inte trodde att det var lagligt har han foreslagit olika satt jag kan smuggla den pa! sa information om vad det kan bli for reprissalier pa det uppskattas!

Mina vardsyskon France och Marlene

Jag och Marlene *obs frillan*

Marlene och Banito

HAR BOR JAG!

Den har veckan har vi portugisisk sprakundervisning, vilket ar behovligt, det ar otrligt frustrerande att inte kunna gora sig forstadd. pa mandag ska jag till barnhemmet, och jag har redan blivit varnad att det kan bli jobbigt, att det ar normalt att man slar barnen och sa, sa vi far val se hur det ska ga..... Att ta sig runt har i maputo ar en riktig mardrom, men jag tror att jag far spara det till nasta gang, min tid rinner ut och jag vill verkligen hinna posta detta. Apropa post sa fungerar det tydligen inte sa bra har, vi har blivit rekommenderade att ta emot brev pa organisationens adress- men inte ens da ar det sakert att det kommer fram. men hor av er om ni vill ha den adressen (mamma och pappa har den ocska). Jag har ett mobilnr har ocksa (ALLA har har mobiltelefon!) som det gar bra att skicka sms till: + 258 82 6907324 (jag har aven mitt svenska sim-kort men kollar det bara da och da) Hoppas ni mar bra allihopa! halsa alla jag kanner! ta hand om er och har av er snart! Manga kramar fran Anki

Jag vill forresten tacka for alla mail och sms som jag har fatt, det ar jattekul att hora hur ni har det darhemma - jag tanker mycket pa er, familj, vanner, kollegor, it-kretsen och Lagret. Jag vill ocksa passa pa o tacka for alla fantastiska avsked (om avsked kan vara fantastiska..) som ni ordnade for mig, jag kande mig otroligt uppskattad! Sa, aven om jag inte hinner skriva till er alla sa laser jag ivrigt alla nyheter ni skickar till mig - privata som nationella (mitt nyhetsintag har ar mycket begransat).

Tankte anvanda denna blogg for att svara pa nagra av era fragor. Den kanske vanligaste som jag fatt hittills ar hur jag mar?! och jag maste saga forvanansvart bra! de andra volontarerna som kom samtidigt som jag har rakat ut for diverse diarre-och feberhistorier, medan jag har klarat mig undan med lite otrevliga varmeblasor och nasblod, sa jag ar nojd!

Sa...till transporten. ska forsoka mala en bild av hur det kan ga till:

Som en bisvarm, eller ett fiskstim som plotsligt men enhetligt andrar riktning. Sa ror sig folkmassan vid busshallsplatsen - som kan vara en plats, en gata, en korsning eller vad som helst utan nagon sarskild antydan till att just har kommer bussen att stanna. och ibland stannar den inte dar heller, utan nagra hundra meter darifran. och da springer den, folkmassan.
Att ta sig in i en chapa i rusningstid ar minst sagt en kamp. Det galler att vara ute i god tid, for platserna ar fa, och folkmassan ar stor. Ungefar som skolbusskon pa gymnasiet, eller krogkon till Penny Lane nar det kunde vara som varst en fredagkvall. Knan och armbagar och min vaska dras med av folkmassan, men sjalv hamnar jag efter och nagon trampar av mig mina sandaler. Jag ger mig in i striden igen och pa nogot satt lyckas jag anda. Jag far en sittplats vid fonstret! Har man tur kan man ibland fa sitta framme vid chaufforen, men det hander sallan, och inte idag.

En chapa ar en minibuss med ca 12 sittplatser. Vanligtvis kor en chapa inte med mindre an 15 personer, och i rusningstid, nar folk ar desperata, redan har vantat i over en timma och ar sena till jobbet, da tranger sig annu fler in. Och just nar man tror att vi ska aka - att vi nu har slagit varldsrekord i hur manga personer man kan fa in i en minibuss, da tranger sig ytterligare en person in, och plotsligt fick jag ett barn i famnen, for mamman maste sta upp (sa gott man kan sta i en minibuss). Jag har alltsa nagons barn i min famn, nagons hand som haller sig fast i min axel, en hal pa min fot och en rumpa i ansiktet. "Compradoren", som tar betalt och dirigerar folk till de minst utrymmesskrymmande positionerna hanger nu utanfor fordonet, i en arm. Han knackar i taket och vi skumpar ivag. Jag kan inte rora mig, men jag ar anda nojd, for jag kom mend och jag sitter vid fonstret dar det flaktar skont nar chaufforen kor ivag alldeles for fort.

Sallan, men det har hant ett par ganger, har det spelats musik i chapan. Det hande forsta gangen, nar vi akte till Namaacha. I just den bussen var nog hogtalarsystemet mer vart an sjalva minibussen. Det dunkade ut hip-hop musik, eminem och 50 cent och andra jag inte kande igen, men som om det hade spelats pa MTV knappt skulle ha horts for alla censur-piiip.

Sa under resan till Namaacha kunde jag p.g.a. musiken inte prata med nagon. Det gjorde mig inget, eftersom det var min forsta biltur genom ett afrikansk landskap och jag hade fullt upp bara med att sortera intrycken som fladdrade forbi utanfor. Den dar forsta gangen var det sondag, sa ingen rusningstrafik som tur var, men da kan man istallet fa vanta ett tag, eftersom chapan inte kor forren den ar full. Nar jag skulle aka tillbaka till flygplatsen tex, for att hamta min vaska, fick vi vanta ca 1,5 timma!!. Nar man da sitter och vantar cirkulerar hela tiden forsaljare utanfor. De stracker in handerna och vill salja tyger, notter, lask, telefonkort, solglasogon, sandaler och, ja - you name it, de har det!

Som sagt ar det ett aventyr bara att satta sig i en chapa. Precis som varje dag har i maputo, alltid nya intryck och nya utmaningar...for varje meter, varje minut nagot nytt, ovanligt, spannande eller obehagligt.

Min tid borjar rinna ut. Men jag har mycket mer att beratta! och jag ska forsoka svara pa alla era fragor. Om familjen, barnhemmet, hur det ser ut dar jag bor, vad jag ater och vad jag gor pa fritiden, hur manniskorna ar och allt annat!!

Till dess, ha det bra allihopa. Ta hand om er och hor av er nar ni kan!




Manga kramar fran en mulungo i maputo (som far bli mitt nasta inlaggs tema..)