For Sverige i Mozambique...

Ja, semestern var FANTASTISK. Ode strander, snorkling vid korallrev, god mat och allt det dar. Vadret var sadar... de flesta dagarna. Men allt var forlatet nar solen sken som aldrig forr under dagarna da vi gjorde var battur mellan oarna utanfor Vilankulos. Paradiset har aldrig kants narmare, och det far mig aterigen att tanka pa Mozambique som konstrasternas land, eftersom andra platser jag sett har snuddar vid helvetiska.

Med facit pa hand borde jag kanske forstatt att med Mozambiques infrastruktur hade det faktiskt varit vart att lagga de dar extra pengarna pa att hyra en bil istallet for att snala och skumpa fram via lokala transportmedel. Men de katastrofala vagarna hade givetvis inte varit battre om jag hade kort sjalv, och det ar ju anda viss charm med att resa med bussar utan ryggstod eller att fa kanna vinden i haret fran ett lastbilsflak ;)

Under resan hade jag tva bisarra svensk-relaterade upplevelser. Den forsta pa en till synes ode liten vag mot en liten by som heter Morrungulo, dar jag till min forvaning sag en skylt dar det stod "FARSKT BROD" (fast rattstavat med prickar och allt). Jag var sjalvklart tvungen att stanna och kopa farskt brod -och fick aven ett par kokosnotter hamtade fran en narstaende palm. Den andra var pa en av bussarna, dar hogtalarna plotsligt gapade ut en lat av svenskrappande Petter. Mystiskt. Jag kan inte tolka detta pa nagot annat satt an att Sverige kallar pa mig att komma hem igen.

Men jag har en dryg vecka kvar, och kom tillbaka hit mandags kvall, till bajs i Maputo. Det vill saga rattbajs, pa bordet i lagenheten. Hittade ingen avsandare sa sov pa helspann med lyset tant och lyssnade efter ljud hela natten..uuhh. Har nu inhandlat rattgift och fick tips fran kvinnan jag handlade av att blanda det med jordnotter, far se hur det gar.

Annat svensk-relaterat har i Mozambique forresten, i tidningarna och pa nyheterna de senaste dagarna, ar Sveriges beslut att pa grund av korruptionen minska bistandet hit. Mozambique ar tillsammans med Tanzania det land i Afrika som far stortst bidrag fran Sverige, i ar 50 miljoner dollar, vilket man nasta ar kommer att minska med ca 30%. Sa lange ingen forbattring sker i kampen mot korrumption kan man inte gora mycket annat, och under tiden lider manniskor dar pengarna sa uppenbart skulle kunna gora skillnad...


SES SNART! kram

Avsked, avslut (& avundsjuka?)

Som ni alla vet gar tiden alltid snabbare nar man ar vid slutet av nagot som man inte riktigt sakert vet om man vill ska ta slut.
Nedrakningen till min hemfard har borjat - och det med blandade kanslor av langtan och lattnad a ena sidan, separations-svarigheter och forvantad saknad a andra sidan.
Jag har redan vinkat av min "volontarbastis" Monique pa flygplatsen for ett par veckor sedan, och varit pa tva "avskedsfester". Den senaste nu i sondags da alla volontarer som ar kvar traffades tillsammmans med vara mocambikanska vanner vid fiskmarknaden pa stranden. Dar pekar man ut den fisk/krabbor/rakor etc. som man vill ha och far den tillagad pa resturangen brevid...mmmmums..
Inte lika mumsig var maten som min vardfamilj bjod pa nar jag var och halsade pa dem igen i Laulane, men forhoppningsvis var det sista gangen jag var tvungen att halla god min och ata komage... (fast det kunde ha varit varre, jag klarade aldrig riktigt av kycklingfotterna).
Jag var dar for vad jag trodde skulle bli annu ett avsked, men efter att de insisterade har vi nu bokat in en liten fest med hela tjocka slakten i slutet av manaden.
Imorgon ar sista dagen pa jobbet. Jag har redan avslutat pa Roda Korset, pa ett positivt satt da det de sista veckorna knappt funnits nagot alls att rapportera fran de s.k. katastrofomradena. Istallet har jag gjort en del oversattningar av ordinarie texter fran portugisiska till engelska. Hur jag nu lyckades med det har jag ingen aning om, men utan ordbok och hjalp utifran kunde det ha blivit helt nya berattelser..haha.
Men som sagt, sista dagen pa Infantario 1o de Maio imorgon och det blir nog ett av de svaraste avskeden..att skiljas fran mina sma barn som jag tycker sa mycket om.
Jag far dock gladjas at att aven dar fatt ett ovantat bra avslut. I forra veckan satt jag hela eftermiddagarna tillsammans med danska Kristine (barnpsykologen) och skrev ner texter till hennes rapport om forhallandena pa barhemmet, samt onskemal pa forandringar och investeringar och hur de pengar ska anvandas som ar pa inkommande fran sponsorer. Aven om det inte gor sjalva avskedet fran barnen lattare sa kanns det som om jag kan lamna med storre forhoppning om forbattringar, och med en kontakt som finns kvar och kan uppdatera mig om hur arbetet fortskrider.

Sedan har jag efterlangtad semester, lite vila och tid for eftertanke innan jag aker hem. Jag semestrar i Mozambique den har gangen och ser fram emot att se lite mer av detta avlanga land (3500km fran norr till soder, att jamfora med Sveriges ca 1500km (?ratta mig om jag har fel)). Jag hoppas pa lite varmare vader langre norrut och att antligen fa svar pa de tva nu enda aterstaende viktiga fragorna: Ar vattnet vid Tofu beach verkligen sa fantastiskt turkost som jag har hort? -och kommer min battur mellan oarna i den mocambikanska skargarden att visa det tropiska paradis som bockerna talar om?
(och ja, det var dar det var meningen att ni skulle bli avundsjuka ;)

KRAM

Bilder

Eftersom en bild sager mer an 1000 ord har jag tagit mig lite tid och laddat upp nagra som skildrar min vardag i Maputo.

For er som inte vet om det sa har jag flyttat, for langesedan, och tva ganger dessutom. Numera ser min bakgard ut sahar. Inte lika idylliskt som Laulane, men det har sina fordelar att bo i centrala Maputo (t.ex. gangavstand till jobbet och 2 timmars extra sovtid pa morgonen)


Tvattar... (och fraga mig inte varfor jag ser sa glad ut, sa kul tycker jag verkligen inte att det ar)


Narbutiken...


..dar jag handlar givetvis.


Lagar mat tillsammans med Dineria


Den har honan -som brukade jaga mig- motte sitt ode tillslut..


Mmm...kyckling i jordnotsgryta, Matapa, ris och Xima (majsgrot)= Lyxmiddag!


Jag diskar (nej vi har ingen diskho..)



Varldens kanske godaste ananas finns att kopa pa Maputos gator!

Hopp

Ett litet ord med stor betydelse. Den senaste veckan har sma sma strimmor av hopp haft stor betydelse for mig, och det har varit glada dagar.

Jag kom tillbaka till jobbet pa barnhemmet efter min lilla sjukperiod lagom for att hinna se tvillingarna Rosa och Alisia (ca 9 manader gamla) aterforenas med sin pappa. Det var fantastiskt att se hans gladje och stolthet over att antligen kunna ta med dem hem. Dagen efter kom lilla Irene tillbaka efter en tids sjukhusvistelse och den har veckan tog hon sina forsta steg.
Vi har fatt tillskott pa barnhemmet av nagra pojkar i 10/12-ars aldern, till foljd av att en pedofil-liga har gripits och man hittade barnen i deras lokaler. Helt fruktansvart forstas, men nu finns atminstande hopp om att de kan fa hjalp, och sa smaningom atervanda hem.

Min storsta kansla av hopp intraffade i onsdags, da jag mottes av en dansk kvinna pa barnhemmet. Hon berattade att hon ar barnpsykolog och kommer att jobba har under en tid for att studera och utvardera barnens situation, for att sedan skriva en rapport och ge forslag pa atgarder. Vi pratade lange (och har bokat in mer tid framover) och hon hade stort intresse av att hora om mina erfarenheter och tankar. Ledningen och personalen i ovringt verkar inte sarskilt glada eller bekvama med hennes narvaro, men for mig ar det helt fantastiskt. Jag kunde fa bekraftat sadant som jag anat men inte haft kunskap om, t.ex. forklarade hon olika satt pa hur man kan se att nagra av barnen saknar kontakt med omvarlden och hur det kan bero pa bristande mansklig narhet, och hur man kan jobba med det etc. Det ar en enorm lattnad att antligen kunna beratta och forklara for nagon (pa ett sprak jag beharskar) vad jag kanner, tanker och onskar, och veta att det jag sager har betydelse och eventuellt kan leda till forandring. Min tid har hittills har lart mig att forandring ar svart och att en persons insats oftast ar obetydlig. Det skulle hennes ocksa kunna vara, men hur litet det an ar, sa finns det hopp, och just nu haller jag fast vid det och glads at det.

Fran ett gladjeamne till ett annat: I helgen fick jag delta vid ett helt fantastiskt traditionellt Mozambikanskt brollop! En orsak till att gladjas ytterligare, med tanke pa den senaste tidens oroligheter med framlingsfientlighet (som jag skrev om sist), var att brollopsfesten forenade firande mozambikaner och sydafrikaner.

Sjalva brollopet var pa sondagen, och var inte sarskilt olikt de brollop jag varit pa tidigare, men det jag uppskattade mest var lordagkvallens "lobolo", da brudgummens familj kommer med gavor och pengar till brudens familj. Jag fick aran att sitta med da de aldsta fran bada familjerna satt tillsammans och gick igenom och forhandlade betalning och gavor. Aven om jag inte forstod vad de sa (eftersom de pratade Shangana) var det otroligt spannande att se pa och folja forhandlingarna och de olika ritualerna som foljde. Efterat var det sang o dans och man slaktade en get och at en massa annan god mat. Har tyvarr inga bilder ifran lobolon (ville inte stora med att springa runt o fotografera) men ska forsoka lagga upp nagra fran sjalva brollopet.

Hoppas ni alla har en harlig Midsommar!
KRAM


Har ar jag med nagra av de andra brollopsgasterna (pa min vanstra sida 2 av Boas systrar, Dineria och Dolce)




Brudparet...


Vigseln agde rum i "Brollopspalatset" i Xai-xai



Utanfor




Har forbereds maten!




Jag fick en blomma...






Brollopstarta




Brudens mor i gront

Mer fran Infantario:


Americo


Irene


Tvillingarna - som ar helt omojliga att fotografera med oppna ogon...


Smattingar


Mina "stora" barn

Morker med ljusglimtar

Veckorna i slutet av maj och borjan av juni har varit morka och harda i Mozambique. Detta pa flera satt, bade fysiskt, personligt och for landet.

1. Det ar vinter. "Javisst" tanker ni kanske, Mozambique ligger ju i Afrika, dar ar det ju varmt. Okej, ingen is i Maputos hamn och ingen sno pa marken, men det blir morkt tidigt (kl 18 ar det kolsvart), jag gar inte hemifran utan min tjocktroja och jag sover med pyjamas och extra filtar - och fryser anda!. Sa alla rapporter om harliga grillkvallar, dagar pa stranden och ljusa sommarnatter hemma i Sverige undanbedes...

2.Jag har varit SJUK. Efter att ha klarat mig sa lange med endast lindrigare akommor - medan jag sett mina volontarkollegor drabbas av allt ifran larvar i armen till malaria (3 stycken)och blodforgiftning (och ambulanstransport till sydafrika) - har jag kanske fatt lite hybris...och tyckte inte att lite magont var nagon fara. Stannade hemma fran jobbet nagra dagar, kande mig battre sa jag jobbade igen, kande mig samre, stannade hemma... Efter en dryg vecka fram och tillbaka med magont, krakningar och diarre, tankte jag att ett besok pa den Svenska kliniken kankse inte vore sa dumt iallafall. Dar kunde man snabbt konstatera att jag hade en sk "amobainfektion", med andra ord parasiter i magen. Uuuh... Den foljade kurens biverkningar for att fa ut de sma krypen visade sig vara nastan lika jobbiga som sjalva sjukdomen, och jag fick stanna hemma fran jobbet 3 dagar till... Till min stora gladje forgylldes dock min hemmavistelse av paket fran Sverige, sa jag kunde atminstane njuta av hogintellektuell lasning (Fantomenkronikan) och nar magen tillat, ata ahlgrens bilar. Och som tur var tillfrisknade jag igarkvall strax fore kl.22(mer eller mindre med viljestyrka och efter att ha misslyckats med att ratta in matchen pa radion) och hann precis sla mig ner med en cola framfor storbildskarmen pa restaurang "Cristal" for att se Zlatan gora Sveriges forsta MAL i fotbolls EM!

3. Det framlingsfientliga valdet i Sydafrika har overskuggat ALLT annat har i Mocambique. I tidningar, pa radio, pa gatan, hemma och i mitt arbete pa Roda Korset. Cruz Vermelha de Mocambique hade forra torsdagen registrerat 27 324 Mozambikanska flyktingar fran Sydafrika. Jag fick i uppdrag att skriva rapporten pa engelska, sammanfatta statistiken over antalet engagerade voluntarer, distribuerade varor till flyktinglager, beraknade kostnader, sarade och doda.
27 324 Mocambikanska flyktingar. Manniskor flyr Sydafrika till andra grannlander ocksa, som Zimbabwe och Nigera.
Manga som kommer atervander hit har levt storre delen av sitt liv i Sydafrika, de lamnade Mozambique i krigstid, har forlorat kontakten med sina slaktingar och kanner inte igen de platser de kom ifran. De atervander tomhanta. Roda Korset genomfor transporter till olika proviser i landet, for att skicka flyktigarna till sina ursprungsprovinser. Dar stannar de i uppsamlingslager, for just nu racker inte transportpengarna langre. Roda Korset soker familjeband och hjalper till med aterforeningar, men alltfor manga har ingen och ingenting att atervanda till.

Frustrationen ar stor hos manga mozambikaner och forst var man radd for motauktioner, sakerheten har starkts utanfor den sydafrikanska ambassaden har i Maputo, men situationen har har varit lugn. De jag pratar med och de som hors i media verkar vara overens, "Vi ar battre an dom", "Mozambikaner ar ett fredligt folk". Min korta erfarenhet sager att de har ratt.

Infantario 1 de Maio

Hon ar en mocambikansk kvinna i 35-ars aldern, kladd i rosa kjol och linne. Hon har en "capulana" ocksa, for att bara sitt barn i, men den ar tom nu. Hon grater. Till att borja med strommar tararna tyst nerfor kinderna men sakta tilltar den och blir snart mer och mer hulkande och hogljudd. Plotsligt kastar hon sig i fortvivlan till marken och drar med sig en liten pojke i tvaarsaldern som rakde sta for nara, sa att ocksa han slar sig och borjar grata. Fler barn samlas nyfikna men skramda runt den hopsjunkna kvinnan, som nu vaxelvis slar med handerna i betongen, vaxelvis lyfter dem mot himlen som for att skylla pa gud. Hennes grat har forvandlats till hjartskarande skrik, och man far kalla pa hjalp for att ta henne darifran. Ocksa jag ar lite skramd och samtidigt irriterad over att hon staller till en sadan scen framfor barnen. Men jag forstar henne. Kanske skulle jag vara lika ledsen om jag var tvungen att lamna mitt barn pa Infantario Primero de Maio, barnhemmet som jag jobbar pa.

Efter min halvtidsvila har jag jobbat. jobbat och jobbat over och jobbat extra. bade pa barnhemmet och pa roda korset.

Scenen beskriven ovan intraffade innan jag akte ivag. Nar jag kom tillbaka utspelade sig en betydligt trevligare sadan. Redan innan jag hann oppna den stora gallergrinden fick nagra av de aldre barnen som satt uppe pa klatterstallningen syn pa mig och borjade skrika mitt namn (inte manga, men ett par har faktiskt lart sig det). De sprang och motte mig och ville ha kramar, som de har lart sig att jag ar generos med. Srax efter kom ett par av de mindre barnen som tillhor gruppen som jag jobbar i. For dem ar jag "Mama", och jag lyfter upp dem i famnen och bar dem tillbaka till omradet dar de ska vara. Fast jag har varit borta i tva veckor ar det har ingen en ovanlig scen, sa ser det ut de flesta mornar nar jag kommer till jobbet.

Pa Infantario 1o de Maio bor ca 50 barn i aldrarna 0-12 ar. De ar indelade i tva grupper och jag jobbar med de minsta barnen, 0-2 ar. De flesta ar foraldrarlosa, men nagra har en mamma eller pappa som kommer och halsar pa ibland och forhoppningen ar att de ska kunna flytta hem igen sa smaningom. De andra kan, om de har tur, bli adopterade. men for varje manad som gar blir den chansen mindre och mindre. Ibland far vi dit spadbarn, som vanligtvis lamnats vid sjukhuset eller utanfor porten, senast idag kom tva nunnor med en liten pojke, bara ett par dagar gammal. och bara de ar friska sa blir de inte kvar sarskilt lange - eftersom de som adopterar vill ha sa sma barn som mojligt och hellre star pa ko ett par manader for att fa ett spadbarn, an tar hand om ett barn som ar nagra manader gammalt.

Manga av barnen ar sjuka och/eller har olika typer av funktionshinder sedan fodelsen, andra har skador och arr pa kroppen som de fatt senare i livet, och som jag inte vagar fraga hur.

I min grupp ar det ett 20-tal barn, det varierar alltid beroende pa nytillkomna, sjukhusvistelser eller forflyttningar (ibland flyttas barnen till andra hem som har specialinrikningar pa vissa funktionshinder eller HIV/AIDS t.ex.) och personalstyrkan kan variera precis lika ofta, och jag har fortfarande inte begripit hur deras skift fungerar. Jag borjar alltid jobba kl. 9, men hur lange jag stannar ar olika.

Pa ytan ar det ett bra barnhem. Jag minns att jag tankte forsta gangen jag kom dit att "men det har var ju inte sa tokigt", jag hade forvantat mig varre. Utomhus ar vaggarna malade i farglada bilder av blommor, figurer och barn som leker, och inomhus ar allt valdigt rent, det tvattas och skuras hela tiden, det kan man inte klaga pa. Om man bara var dar pa ett kort besok skulle man nog tycka som jag gjorde den dar forsta gangen, att det inte var sa tokigt. Det ar klart, sovsalarna ser val inte sarskilt lockande ut - tva stora salar utan fonster dar de stora barnen sover i rader av vaningssagar i tra. sedan tva mindre rum for de sma barnen med sma bla spjalsangar i jarn. Det ar allafall lite trevligare har, ljust och sa finns nagra malningar och ett par fargglada myggnat. De aldre barnen har ett stort lekrum ocksa, men oftast ar alla utomhus pa dagarna. Det finns en sandplatt, och som sagt en klatterstallning, med rutshkana och nagra stora bildack att leka i pa. I ovrigt ar uteplatsen cementerad, vilket dock lampar sig val de ganger barnen far lov att ta fram sina bilar och motorcyklar och kora runt med.

Tyvarr far de inte det sarskilt ofta, och det ar likadant med alla leksaker. De halls vanligtvis inlasta och tas bara fram ibland, fraga mig inte varfor for det ar mig helt oforstaeligt. Klader finns likasa inlasta, och man anvander det gamla tills det faller isar hellre an tar fram det nya. Endast vid sarskilda tillfallen, som vid sjukhusbesok eller om blivande foraldrar kommer hit far barnen anvanda dessa.

For ett par manader sedan kom ett europeiskt par pa besok med en donation. alla barnen fick nya t-shirts, kepsar och leksaker. Gladjen var enorm, barnen fullkomligt stralade och paret fotograferade och sag nojda ut. Men lyckan varade inte lange, for inte mer an 10 minuter efter att de gatt akte alla klader av och leksakerna stoppades ner i lador och stalldes undan. jag har inte sett dem sen dess.

Orden frustration och maktloshet kanske bast beskriver hur jag kanner mig pa jobbet. Och det handlar givetvis om mer an klader och leksaker.

En vanlig arbetsdag borjar vanligtvis som jag beskrev ovan. Ibland har man inte hunnit ut annu, och da hittar jag mina bebisar i badrummet dar de tvattas, byts och klas pa efter frukosten. Man byter pa alla samtidigt och pa bestamda tider, om nagon gor ner sig daremellan far de helt enkelt leva med det. Givetvis ar det tygblojor som anvands och ni kan forsta att efter ett par timmar ar bebbarna inte jattemysiga att bara runt pa. Dessutom snyts de i sina trojor om de ar snoriga...vilket jag upptackt att barn ar valdigt ofta.

Jag har dock borjat utveckla sma system for att kringga vissa regler - en enmans-kamp som inte gor stor skillnad men som far mig att kanna att jag iallafall forsoker. T.ex. brukar jag erbjuda mig att hamta blojorna fran tvatten, och raknar alltid fel sa att jag "rakar" fa med mig for manga. Pa sa satt har jag ett litet lager under dagen sa att jag kan smita ivag och byta nar det behovs. Jag brukar ha en extra trasa ocksa att snyta barnen i. Och sa "glommer" jag att lamna tillbaka leksaker ibland (till inlasningen), sa att de finns kvar dar barnen kan hitta dem. haha.

Pa formiddagarna ar vi alltsa utomhus, det ar inte sa mycket mer att gora an att sitta med barnen, forsoka leka lite och trosta nar de grater. Ibland kommer de aldre barnen ocksa, de vill garna sitta i mitt kna eller leka med mitt har och det brukar de fa, om de inte ar for manga och om inte bebisarna behover mig.

Vid 11.30 ungefar ar det lunch. Mycket av maten far barnhemmet via World Food Program och det ar ingen storre variation pa maltiderna. 8 av barnen i min grupp klarar att ata sjalva, men tva av dem ar vansterhanta och har lite problem eftersom de maste ata med hoger hand. Det ar ocksa en sandar sak som jag inte brukar se. Nar de fatt sin mat halls det som ar kvar ner i en slags mixer som man far veva for hand..pust och ston.., och sedan matas det till de mindre barnen. De allra minsta far vanta med sina nappflaskor tills de andra ar fardiga, har bytts och lagts i sang.

De sover i ungefar tva timmar, och har brukade jag bli otroligt rastlos...(trots att barnen sov fick jag bara 40 min lunch och satt sedan och gjorde ingenting). Nufortiden tar jag helt enkelt langlunch, eller sa gar jag till roda korset.

Om jag kommer tillbaka (vilket jag givetvis meddelar och vilket brukar bero pa antal barn och personal eller om jag har mycket pa RK) ar bad nasta punkt pa schemat. Oftast en hogljudd aktivitet som barnen inte tycker om. Helt forstaeligt, har kan vi snacka tval i ogonen (!) och hur skont kan det vara att bli tvattad med en toalettborste? Jag har erbjudigt mig att tvatta barnen, men jag tar tydligen for lang tid pa mig, sa numera far jag bara hjalpa till att kla pa dem istallet.

Det ar bara kvinnor som jobbar har - forutom ett par man som skoter garden och bilen (givetvis), och det ar helt klart ett par stycken som har varit har alldeles for lange, har hjartan av sten och ar riktiga haxor, sjalvklart ar det dessa som bestammer och leder arbetet. Men langt ifran alla ar sa, och det har varit en lattnad att se att min enmanskamp faktiskt inte alltid ar enmans... Jag har sett andra lagga nallebjornar i barnens sangar, sjunga for dem nar de ska sova och bara dem sa som man borde bara ett barn, istallet for att lyfta en i var arm. Det sorgliga ar val att det borde vara den vanliga rutinen pa ett barnhem, istallet for undantagen.

Det finns mycket mer att beratta, om sjuka barn, om karlekstorstande eller likgiltiga barn, Om fantastiska barn som pa nagot satt anda lyckas vara glada, och kan gora mig glad mitt i kanslan av maktloshet och frustration. Och i slutet av dagen far jag tanka att just idag kanske jag gjorde nagot barns dag battre, fick nagon att kanna sig omtyckt eller att skratta, och jag kan forsoka gora samma sak imorgon, och det far gora upp for kanslan av att jag forsoker simma uppfor ett vattenfall.

Halvtidsvila

Tre manader har gatt, och aven om jag fortfarande forundras, undrar och ar oforstaende till mycket runt omkring mig, sa har jag pa nagot satt lyckats skapa en vardag dar saker och ting alltmer gar pa rutin. Man vanjer sig vid det ovanliga och man har bra dagar och daliga dagar, precis som hemma. Men tiden gar fort, (iallafall for mig) och det ar redan halvtid, 3 av 6 manader har gatt.

Jag ar ledsen att jag inte battre har beskrivit barnhemmet som jag jobbar pa, eftersom det ar dar som jag spenderat mest av min tid, och det finns mycket att beratta (och mycket att onska), men jag ska aterigen skjuta upp det till nasta gang… jag bara tankte pa det nu for att jag saknar dem efter att inte ha jobbat pa ett tag.

Tillsammans med tva andra volontarer tog jag halvtidsvila fran bada mina “jobb” och nyttjade ett erbjudande vi fatt tidigare, nar vi var i Swaziland och traffade Joe. Joe ar fran Zambia och skulle aka dit pa sin ledighet och eftersom han tog bilen erbjod han oss att aka med. Jag ska forsoka fatta mig kort.

Vi mots upp tidig fredagmorgon i Maputo. Jag, Rasmus, Monique och hennes pojkvan Michiel som ar pa besok fran Holland. Jag har sovit i stan for att slippa transportproblemen och far sallskap av Boa till bussen, han ska aka ut till barnhemmet som Rasmus jobbar pa och lamna en av fotbollarna jag hade med mig hemifran. Jag har forsokt spara lite pa dem och sprida ut dem pa olika plaster, sarskilt efter det att jag forstod att de inte skulle komma till stor anvandning pa mitt barnhem. Rasmus barnhem har aldre barn (pojkar) och de fick en fotboll tidigare, vilket var mycket uppskattat. Men lagom till den forestaende turneringen som de hade planerat till denna helg gick fotbollen sonder, och eftersom vi skulle aka ivag fick Boa leveransuppdraget denna morgon.

Pa var skumpiga chapa-resa till Swaziland blir vi stoppade flera ganger. Trafikpoliser kontrollerar korkort och licenser och nar det de eftersoker inte finns diskuteras priset for att lata oss kora vidare och pengarna leveraras givetvis under bordet (paminn mig att skriva ett inlagg om korruption senare). Vid ett stopp blir vi alla tvugna att ga ur bussen och oppna vara vaskor, men den barska polismannen blir snabbt pa gott humor nar han ser mitt pass och borjar prata om Henrik Larsson, mina vanner behover inte visa sina (han tar for givet att de ocksa ar svenskar vilket ju inte alls ar fallet..).

Val framme i Manzini traffar vi Joe och Lili igen (som vi bode hos forra gangen vi var i Swaziland) men det visar sig att Joe inte ar klar att aka annu….(vilket betyder att vi gick upp tidigt alldeles i onodan). Men istallet far vi tid att besoka huvudstaden Mbambane, ata en god lunch och spendera mer tid med Lili som inte ska aka med pa resan. Vi sover hos dem och gar aterigen upp tidigt for att komma ivag.

Fran kulliga Swaziland bilar vi vidare genom sydafrika, aker forbi vidstrackta vinodlingar och apelsintrad i kilometerlanga rader. Vi kommer till ett torrt, platt Botswana dar gulnat gras ar det enda vi ser pa en rak vag som aldrig tycks ta slut. Vi kor till midnatt och far vaja for saval boskap som enorma gropar i vagen. Vi lyckas kopa varsin ol pa en bar som egentligen har stangt och sover i bilen.

Med den radande situationen frangar vi var ursprungliga plan att aka via Zimbabwe och kor istallet vidare i ett Botswana dar landskapet inte andras namnvart forren vi narmar oss floden och naturen borjar gronska. En farja tar oss over Zambezifloden och gransen till Zambia. Joe slapper av oss i Livingstone dar vi bor tva natter pa ett hostel (som har swimmingpool!!) och givetvis spenderar vi en heldag vid Viktoriafallen. Eftersom jag sjalv ar helt oformogen att rattvist beskriva detta varldens under citerar jag Livingstone himself (aven om jag tycker de tar lojligt att ge honom aran for att ha “upptackt” platsen)

"No one can imagine the beauty of the view from anything witnessed in England. It had never been seen before by European eyes, but scenes so lovely must have been gazed upon by angels in their flight. The most beautiful thing I have witnessed".

Fran Livingstone en obekvam bussresa till Lusaka dar vi sov en natt pa ett hostel (som hade swimmingpool!!!) sedan akte vi ivag pa en 5 dagars safari i Lower Zambezi. Forsta och andra dagen paddlade vi kanot langs floden, en helt fantastisk upplevelse att komma sa nara elefanter och flodhastar. Dessvarre rakade vi komma lite for nara och var guide blev knuffad ur sin kanot av en flodhast!! I en tyst bon tackade jag gud att det inte var jag, och onskade att krokodilerna skulle halla sig pa avstand tills han kom upp igen. Allt gick bra…och jag var inte alls radd forren nasta dag, da vi gjorde en nattkorning och satt och tittade pa tva leoparder och var oppna jeep gick sonder. Vi var tvugna att springa igang den – skont att leoparder ar langsamma djur J

Utan andra missoden hade vi nagra fantastiska dagar langs floden, i parken, vid elden och vart taltlager.

I Lusaka kom vi tillbaka till ett strom- och vattenlost hostel (vilken tur att det fanns en swimmingpool!!) dar vi sov en natt. Darefter flog vi till Johannesburg och gjorde en dags sightseeing dar (mestadels i bil med lasta dorrar) innan vi tog nattbussen till Maputo.

Kom tillbaka igar morse, och var alldeles for trott for att jobba idag (vilket jag forutspatt och darfor tagit ledigt) men ska till Roda Korset imorgon, och langtar efter att fa traffa mina barn pa mandag!

Elefanter pa nara hall!

Solnedgang i Lower Zambezi

Leopard

Utsikten over floden fran mitt talt!

Dod elefant. Helt oforstaeligt pagar fortfarande tjuvjakt for elfenben!

P.S. Jag stryker som aldrig forr, sedan min van Anna drabbades av mangofluga i armen. (Flugan lagger agg i ens klader nar de ar vata och sedan lyckas de pa nagot satt komma in och vaxa innanfor huden pa en. Hon fick ga till sjukhuset -svenska kliniken givetvis - och se larver krypa ut fran under huden...uuusch. De dor om man stryker sina klader. Alltsa stryker jag!